Mariehamn – Tallin – Paldiski, 27 juli – 4 augusti 1999

Egentligen skulle jag väl inget skriva om vad jag själv gjort, tillsammans med bara några få andra, och än mindre vad som utspelats i andra föreningar än ”Helga Holm”. Men å andra sidan har Viksbåten Tälja, Helga Holms grannförening i Norrtälje, vare sig föreningstidskrift eller hemsida, trots att medlemmarna i föreningarna ofta är desamma. Uppgifter om resor österut kunde också vara av intresse för Helga Holms skeppsfolk, inte minst därför att det inte är omöjligt att det blir en expedition till Ladoga eller S:t Petersburg med Helga, år 2002 eller 2003. Sist men inte minst var det ju till Åland Helga Holm egentligen skulle, förra året.

Natten den 28 juli klev jag av färjan i Mariehamn och marscherade i nattens mörker (klockan var ungefär 0130) genom stadens gator på jakt efter sjökvarteret, där Lennart Widerberg och Tälja just nu låg och guppade invid strandkanten. Tälja hade upplevt styv kuling över Ålands hav (några sekvenser därifrån blev videofilmade, och man ser verkligen hur hela båten rör sig och stampar i den grova sjön – då och då seglade Tälja faktiskt ifrån den egna ”bärvåg” hon stod på, och gick rätt ned, flera meter, och in med fören i nästa våg – klar kapsejsningsrisk) men Lennart hade nu inkvarterat sin familj, fru, barn, filmare etc. någon annanstans. Överfarten till Åland, samt den tunga och besvärliga rodden kring Hammarudden som sedan följde, hade ändå gjort dem så uttröttade, att de bara ville åka hem, visade det sig. Så, morgonen efteråt, då jag hade petat i min skeppare en hel frukost (vilket han såg ut att behöva) höll vi vårt krigsråd, och det befanns, att vi fick gå mot Estland med två man av de åtta som Tälja borde föra. Arne, och Olof från ”Embla” skulle anlända till Åbo först om 48 timmar, och om vi kunde möta upp med dem någonstans på finska kusten, skulle kanske allt ordna sig. Lennart valde Hangö till mötesplats, den friskusen. Uppskattad distans vi till slut kom att segla och ro var över 150 sjömil, vilket betyder, att vi redan i utgångsläget beredde oss på att göra minst tre knop varje timme, utan avbrott för vila eller mat. En förståndigare skeppare hade gjort upp sina kalkyler efter en helt annan mall, särskilt när det gäller det här med medeltidsbåtar, och transportofficeren i mig ville allt säga ett par saker om den logistiken.

Men en mild sydvästlig bris blåste runt våra huvuden, och regnmolnen såg ut att spricka upp, så det var bara att ge sig iväg. Fast först skulle det provianteras på rotsaker och bröd jag köpte några öl åt mig själv också – jag är ju hedning!) och sedan – när vi ändå väntat några timmar – ville Lennart bese själva sjöfartscentret, vilket tog oss ytterligare dyrbar tid. Det här artade sig sannerligen inte till någon semester. Nu skall dock sägas, att sjöfartscentret Mariehamn är en liten, men sevärd plats. Två stora modernare segelskutor från 180O~talet ligger i hamnen, och man höll som bäst på att resa spantmallarna till en tredje, ”Ålandsskutan” efter Chapmans ritningar från 1700-talet. Hon blir råseglad, 14 meter lång och med en dräktighet av 35 ton, med tre master (mesan, stormast med toppsegel och så en råsegelmast på förmasten längst fram, men inga klyvare). Efter att ha resonerat lite om olika teknikaliteter med de ansvariga, typ om jakhår är bättre att täta borden med än kohår, bar det äntligen iväg, vid tretiden. Klockan fem hade vi passerat Lemland och gick över Lumparn i god fart mot sydöst. Innan dess hade skepparen ombord lyckligtvis avslöjat det faktum att han inte bara tänkt leva på rotsaker och bröd, som jag först trott (vissa kristna är ju så konstiga av sig, pjåskar som flickor när det galler kött och så…) utan dolt sex burkar ”Annerstedts kalops” under akterdurken. Och på detta, samt finskt rågbröd, lät vi oss väl smaka. Sedan fick vi staka några kabellängder (en ny metod – som fort inövades) för att gå runt Lumparns huvud, eftersom man satt igen det lilla sund som fanns utmärkt på sjökortet med stenar (En finsk vana, tydligen. Överallt där vi kom i de finska skären, såg vi att befolkningen hade gått till väga på samma sätt, kanske för att hålla fula plastbåtar ifrån sig. ibland låg stenarna vattenlinjen, och då såg man dem, men på andra ställen var de mer förrädiska) och vi inte kunde hålla upp mot vinden högt nog, för under den tidiga kvällen hade den vridit mot rak västlig. Och nu friskade det i. Vi satte storseglet och den grövsta av de två master vi hade och seglade om allt vad plastbåtar och moderna farkoster hette på Österfjärden, den första av de fjärdar, som man får se mellan finska fastlandet och Åland. Ekerö passerades vid pass klockan nio, och klockan 12 på natten – vi hade då seglat i ungefär 10,5 timmar tog vi oss förbi Sottunga. Jag hade nu ockuperat alla sjökorten, samt utropat mig till förste styrman, och som sådan ansåg jag givetvis, att vi inte borde gå yttre leden emot Kökar och Jurmos fjärran arkipelager, men vid alla gudar hålla oss på Österskärsfjärden istället, så att vi åtminstone kunde få Storlandet i sikte och ro över dit, om det skulle mojna, eller vi måste söka hamn. Dessutom skulle vi ju kunna möta upp med resterna av vår besättning där. T.o.m. Lennart föll för denna argumentation, och lät sig inte besväras av sådana petitesser att vi fick passera rätt igenom några finska militära områden och hela ”Skärgårdshavets nationalpark” eftersom han är en mycket civil person, tänker som en civilist och förvisso är mycket generöst lagd. Så vi seglade bara på, och sket i alla bestämmelser. Matte Wisén, och alla mer befarna sjömän jag sett – tror jag – skulle samtliga skrattat högt om de sett oss (ty det brukar herr Wisén göra) men som det gamla uttrycket går – har man bara tur och vinden med sig, kan man segla över havet i en balja.

Någonstans i trakten av Nötö ankrade vi opp intill ett namnlöst litet skär, och sov några dyrbara timmar. vi hade nu gått halva distansen på 15 timmar ungefär, och eftersom vi seglat med mer än fem knops fart hela denna tid, tyckte vi att vi kunde unna oss det. Tyvärr hade jag under dagens gång petat i mig en massa vatten, försett med salttabletter, och oavsett om det var salttabletterna, ”Annerstedts kalops” eller helt enkelt ”Tälja-sjukan” (med symptom liknande solsting och stark huvudvärk – också Arne och Olof fick sina slängar av detta) som drabbat mig, så hade jag i alla fall en förfärlig rännskita den natten. Överallt där jag klev iland på det här lilla skäret, hoppade det små grodor fram. Tänk er själv. Där sitter ni, ensam på Östersjön en mörk natt, med migrän i knoppen och värkande kropp, skitande i en klippskreva, och ni tänker: jaha, där går kalopsen, och där är all potatisen, och det mörkbruna där på sidan är antagligen rågbrödet, men varifrån den där ämlans grödan kommer ifrån, förstår jag inte…”. För så är det på Helga Holm och alla hennes systerfartyg. Och ibland är det roligt nästan jämnt.

Nästa morgon lämnade vi grodholmen, och styrde ut på Norrfjärden med den lilla bris som var kvar. Klockan 11 var sjöbrisen slut, och det mojnade av alldeles. Och då var det bara att ro, för någon motor hade vi ju inte. Vi rodde upp höjd med Vänö ungefär, svettandes som grisar på ett spegelblankt hav. Mina öl var nu alldeles urdruckna, och jag tänkte på Mats Öberg, som ensam bland Helga Holms skeppare alltid haft för sed, att bjuda manskapet på mjöd. För nog stämmer det, som sagorna och förfäderna lär oss. Brännvin på sjön är en styggelse, och ett starkt gift för sjömannen, och om ”ankarsupar’ anser jag, att de aldrig någonsin ska drickas, förrän man är i hamn (gamla tiders berättelser om sjöfarande från 16-1700-talet till trots – men så hade ju Ostindiefararna mycken extra besättning också, och så tillämpade de talesättet: ”För mången är en god sup bättre än kläder”. Undra på, att folk föll från fotpert och rånock ned i däck och sjö, gravt berusade som de hela tiden var). Vin surnar, och ger dålig mage. Öl ger oss en fylld blåsa – men mjödet, det helar och lindrar. Mjöd innehåller honung och druvsocker, vilket snabbt ger extra kraft och energi – rena sportdrycken, och godare dessutom. Med en alkoholhalt kring ~9 procent är det precis så starkt att smärtorna under hård rodd lindras, och all trötthet förjagas ur kroppen, men man blir ändå inte så yr och lustig, att man glömmer allt vad sjömanskap heter. Hav tack du skeppare, som mången gång tagit med dunkvis med gott mjöd!

Under hela resan slogs jag ständigt av hur bra allt gick – det var som om vi hade haft gudarna med oss, och som om dessa våra gudar hela tiden velat, att vi skulle ha god hjälp av vädret och komma fram. Som på beställning, förde oss en ny bris förbi Rosalalandet, och vi kom ut på Hangö västra fjärd, som är 3 mil bred, och vid som ett salsgolv. Vi seglade hela natten, och in i solnedgången. En enorm, kraftigt lysande måne syntes över Hangölandet och mot Tvärminne till, och lyste som färgad med blod. Jag tänkte på slaget vid Hangö udd, 1714, som utspelades just där blodsmånen lyste, och på vilken bra historia, som jag skulle kunnat skriva ihop om detta. Men – nu finns här inte plats eller tid, så intresserade kan lämpligen läsa i Arnold Munthes ”Svenska Sjöhjältar” om saken, och om Nils Ehrenskiöld, som väl Jon ‘4erkvist och de andra från ”Aluette” i Karlskrona borde känna till. Vi seglade ifrån allt vad plastbåtar hette på fjärden, snabba som en galär. Bakifrån kom nu en egendomlig, rundgattad farkost, som för fulla segel och hostande motor gjorde allt vad den kunde för att hinna upp oss. Det tog tre timmar, innan vi varseblev att det var en snipa med en vilt hojtande finsk amatörarkeolog ombord, plus hans sammanbitna fru, som höll sig inne i styrhytten och med all möda drejade bi, medan mannen på engelska, svenska och finska språkade med oss från däcket. Och vi gjorde sex och en halv knop, seglande mot Hangö hela tiden.

Nästa morgon – som åter var stilla – rodde vi in, runt Hangö udd, förbi Russarö, skansar och industrihamnar om vartannat och in i själva staden. Arne och Olof mötte oss, enbart två timmar försenade, och medan vår finske vän från natten förut förklarat allt om vikingatida boplatser och alla de svenska namn man möter längs finska kusten (fast den egentligen är svensk och inget annat) tog Lennart i tu med att köpa extra tågvirke – som han glömt, och nationalitetsflagga – som han också glömt – och öskar – som han också lämnat hemma. Och jag – liksom ägarna till skeppsfurneringsbutiken, tog oss åt våra huvuden och himlade med ögonen. Tor är alla dumma bönders beskyddare, heter det, men Oden ser till jarlarnas ätt. Ofta har jag insett sanningen i de orden. Hangö är en modern stad, uppbyggd efter Ryssarnas invasion och den svenska ”Hangö-bataljonens” heroiska kamp under kriget. Efter krigsslutet fanns där nästan bara en grushög. Bara kyrkan, och några enstaka sekelskiftesvillor i trä finns kvar. Resten är nytt, inklusive en massa bensinstationer och stormarknader. Och till och med det gamla monumentet från inbördeskriget, med de i granit huggna orden ”För vår frihet” har nu flyttats, i dessa EU-tider, och ställts på en annan plats. För friheten är inte längre modern. Numera är det ju högsta mode att vara ofri istället för fri, och fastbunden vid stora företag, Nokia-telefoner och stora dataskärmar, i Finland som här, även om vårt östra grannland fortfarande har en hel del friskare och naturligare ”vibbar” över sig, än vårt gamla, snedgångna Sverige – för att nu åter komma med en personlig åsikt. Inte många vet idag vad verklig frihet är, vad man får göra för att återerövra den, och hur den egentligen smakar.

Utanför Ekenäs fick vi alla smaka på friheten ett tag. För i Hangö stannade vi bara sex timmar – sedan bar det ut till sjöss igen, nu med fyra man ombord. Tack vare Lennarts färdplaner, hade vi 40 timmar på oss till Tallinn och Pirita hamn, cirka 85 distansminuter bort, om man tar vägen över Barösund, och Porkkala. Vvi gjorde detta på 38 timmar, och under den resan, sov vi bara fem timmar inalles, varav två under själva korsandet av finska viken. Men frihet smakar sol, över blånande fjärdar och klara vatten. Frihet är att sitta invid ett eget skär, i din egen båt, sjungandes din egen sång, ätande den föda du själv tillrett, om så den bara består av finska plättar och potatis. Runtomkring oss var allt stilla, och till skillnad från den svenska skärgården, där trafiken alltid är störande och det vimlar av fritidsbåtar, såg vi på finska sidan knappt några andra båtar alls. Allt var stilla, som i skapelsens första morgon, innan människorna befolkade landskapet och fyllde det med sin egen smuts och sina egna uppfinningar, och som när Luonatar, finnarnas stora havsgudinna (”Havsdottern”) lät skapa jorden av en knipas ägg, eftersom denna fågel en gång byggde ett bo på hennes ena knäskål, där hon flöt på rygg, sovande i världsoceanen.

Vid tredje segeldagens slut var vi i Barösund, och anlöpte tullstationen där. Den finske kustjägarkapten som förde befälet skakade medlidsamt på huvudet åt Lennart, medan jag i alla fall försökte hålla skenet uppe och förklara att skepparn ombord egentligen var småskollärare, och att lärare ju alltid är på sitt eget sätt. För övrigt tycker de flesta finnar att vi svenskar är ena mesar och fähundar mest, vilket jag alls inte klandrar dem för. I de flesta fall så stämmer det ju dessvärre, men kaptenen förklarade i alla fall att han och kollegorna väl skulle ut med sin egen båt i helgen, och att de då tänkt sig till Tallinn då med, så vi drack slutligen ankarsup ihop, och förklarade, att om jumala var god, skulle vi alla mötas där. Med ett givet löfte från mig att hålla oss till de givna lederna och inte ytterligare några gånger kränka finländska militära skyddsområden (något som vi, tack vare vår egna lilla navigering, gjort mest hela tiden) stack vi så ut, när skymningen föll bakom Barösunds radarmast, och lastfartygen blockerade stora leden för oss. Och det mojnade.

Lennart ville nu fuska, och segla via skyddsområdet. Jag förklarade för honom, att det skulle vi ge alldeles fan i, eftersom jag gett den finske kaptenen mitt hedersord. Men Lennart förstod inte ordet ”heder” och vad som menas med detta begrepp. Efter en kort omröstning, där Olof röstade för hedern, och Arne sov (vilket han förmodligen gjorde rätt i) beslöt vi oss för en kompromiss, och gick precis i utkanten om prickad led, men innanför alla sjömärkena, vilket var vad jag ville. Vår position blev inte helt exakt den rätta, men vi kom ut på internationellt vatten med sjömanskapet kvar och alla löften till Finlands försvarsmakt (med vilken jag aldrig haft något otalt) intakta.

Vi rodde över havet hela natten, och tog fast kurs på fyren vid Naissaare eller Nässarö, som man fortfarande säger trakten av Norrtälje. Alla öarna på den estniska sidan, var som Ormsö, Odensholm och allt vad de heter nästan uteslutande befolkade av svensktalande intill Stalin, och 1944 – det ska man komma ihåg. Tiotusentals människor deporterades, eller slaktades ned bara för att de hade svenska namn, men hemma i Sverige bryr sig ingen – nu som då underligt nog det minsta om detta. Och någon mer omfattande hjälp till Estland, eller någon vidare handel har det inte varit sedan 1995, allt fagert snack om ”Östersjösamarbete” till trots. Pengarna har ju gått till Bryssel istället, och det är få som ens bryr sig om vart de hamnat.

Idag innehåller Nässarö inga fiskare mer> eftersom ön varit Sovjetiskt militärt skyddsområde och övningsfält tills alldeles nyligen, och allt som finns att se där är ”flera militära minnesmärken från skilda epoker” som guideböckerna så vackert säger. Detta betyder övergivna bunkrar, stridsvagnsvrak, läckande oljecisterner med mera, och taggtrådsklädda, illa avminerade sandstränder i miltal på miltal. Sånt kan man ju se även annorstädes, och efter att ha rott skydd av ön under morgonen gick vi vid middagstid – fastän yra och vilse på hållen – över Tallinna Liht, eller Tallinbukten, emot den gamla roddstadion, segelbåtshamnen och ruinerna av det svenska Birgittaklostret vid Pirita.

När vi passerat halvvägs mot Pirita kom ett stort estniskt kustbevakningsplan och gjorde några ”wing overs” (som vid bombfällning) emot oss på lek, liksom för att stila, men vår infart genom Estniska tullen blev mycket lugn och vänlig. De estniska ungdomar som bemannade tullstationen (ingen av dem var över 23, och alla talade engelska) hade visserligen stora problem att förstå att vi inte hade någon motor med oss, att båten saknade registreringsnummer (i Estland måste till och med roddekor, alltsedan Sovjettiden, registreras) men när vi visade dem våra fyra par tomma händer, förstod de äntligen, log och välkomnade oss. För med tomma händer, kan man liksom Esterna bygga sig ett helt land. Om man vill ta i, dvs. Utanför, vid den lilla bryggan invid roddstadion, fick Olof ett sämre mottagande av en tysk plastbåtsägare, som ville att vi – som nyss rott över finska viken i 38 timmar – skulle hjälpa honom att förtöja hans egen lyrbåt. Olof band en tamp vid kajen, men när det var dags för tamp nummer två, bad han tysken att flyga och fara, och sa på klingande tyska åt honom att klara sig själv. ”Åch so, Itandesman” kom det från tyskbåten. ”Nein, ich nur Schwede, Fan anamma, besitta och regera’.” kom det från Olof, som för tillfället tog till Kapten Haddoks vokabulär. För kommer ”Européer” hit till oss i Norden, eller till våra Baltiska broder, skall de lära sig en sak: De skall inte tro, att de kan spela herrar och översittare, hur mycket pengar de än må ha. De ska minnas, att är de här, så är de här på våra villkor. Inte på deras. Friheten är inte modern – men – den lever, trots allt. Ja, trots allt!

Efter en kort dusch i det som var klar av segelcentret från Moskva-olympiaden 1980, beredde Arne, Olof och jag oss på att hålla vårt intåg medeltidsstaden Reval, eller Tallinn, som den ju numera heter. Det var den 2 Augusti. Vi passerade ”Pax Margareta”-bastionen, ett gammalt fästningstorn, som Drottning Margareta lät bygga när hon genomfört den Nordisk-Baltiska unionen, och trots Européer, Mecklemburgare mm. skapat fred i hela sitt stora rike. På Estniska kallas tornet idag ”Tjocka Greta” eftersom Paks på Estniska betyder just tjock. Vi gick förbi sjöfartsmuséet (som kan rekommenderas) och sökte oss genom gränderna genast upp till Olofskyrkan, som är byggd efter Olof Haraldsson, vikingakungen, och som alltid varit de nordiska köpmännens kyrka. I Uppland finns det förresten runstenar över män som dräpts i Olofskyrkan i Holmgård eller Novgorod, och man skall minnas, att kyrkorna på den tiden var lika mvcket möteslokaler, handelsplatser och till och med krogar, som religiösa byggnadsverk.

Tallinn är idag en trevlig och ren stad, och jag kunde inte undgå att märka hur mycket som förändrats till det bättre sedan jag sist var där, i början av 90-talet. Här hemma i Stockholm har allt blivit skräpigare och nedgångnare, och tiggarna allt flera. I Tallinn ser man inga tiggare mer, och spårvagnar och bussar kommer t.o.m. i tid, vilket de helt slutat göra hos oss, i och med att stadens infrastruktur nära nog brutit samman. Men så är Estland – till skillnad från Sverige ett land på uppåtgående. Sist jag var där kunde man se pensionärer sälja mynt, sedlar och gamla filmärken vid Domberget, som behärskar staden, men nu är det folk från Vitryssland och Ukraina, som står och säljer saker till turisterna. Jag minns en gammal gumma jag mötte år 1995, året då vi miste vår frihet. Hon sålde ”Vanha Raha” eller ”gamla pengar”, en vild och märklig blandning av Estniska förkrigsmynt, tyska riksmark från 1800-talet, ryska sedlar, estnisk nödvaluta från före den tyska och den ryska inmarschen, och på något sätt kom det för mig, den där sommardagen, att det var den här gamla gumman som var själva Estland. Trots att hon säkert var över de nittio, var hennes ögon märkvärdigt klara och vakna, som på en alldeles ung flicka, knappast över sexton år. Och gudarna vet vad hon hade sett med de ögonen. Hon måste ha haft finska, baltiska, ryska, tyska och andra kunder som köpare till alla sina varor och papperslappar, gulnade sedlar med porträtt och vapensköldar över länder som numera inte finns, eller som funnits och återuppstått. Och hon såg på mig på samma sätt – granskande och genomträngande. Över Domberget i Tallinn har hakkorsfanorna vajat, liksom sovjetflaggorna och tiotals andra arméers flaggor, inklusive den svenska. Kanske har samma gumma stått där och sålt sina sedlar hela tiden, och kanske hon kommer stå där tills tidens slut. Kanske är gummans namn ”historien” och kanske är hon Moder Svea. Kanske några av oss, som lever idag, efter EMU får stå i gathörnen och sälja skosnören, sedelbuntar eller historier och berättelser på samma sätt som hon, tiggande och halvsvältande. Jag vet inte. Men ett vet jag, och det är att historien lever! För tillfället är Esterna fria, men från den gamla Sovjetunionen vill de kasta sig rakt in i armarna på en ny union och en annan stormakt, som kanske blir lika förtryckande som den förra. Vi får se, hur visan slutar. Men, minns mina ord: Friheten, mina bröder och systrar, är inte längre modern.

Nå, efter en enda, till hälften stående öl (vi kunde inte sitta ner, p.g.a. ”Täljas” hårda träbänkar, så vi fick nästan dricka vår öl stående!) i våra brödsvullna magar, bar det av igen. Vi lämnade Tallinn och dess förlustelser bakom oss, ”empty as an archway, through which the troops have passed” som det heter. Nu skulle vi ro till Paldiski på tjugo timmar, allt enligt Lennarts färdplan. Paldiski, Baltischport eller Baltisk på ryska ligger bara 45 kilometer fågelvägen från Tallinn, eller vid 35 distansminuters rodd, så den här gången var det ju en ren bagatell, trots att vi hade motvind hela vägen. Men, sådana är rospiggarna. De är hetlevrade till sitt sätt, och de älskar att ro. Och semester tar de aldrig.

För att mjuka upp oss lite, rodde vi rakt upp i Pirita-ån vid det gamla klostrets ruiner först, och förundrade oss över hur lätt det gick att genast med ”Tälja” komma rakt upp från havet – och så – på någon halvtimme – fortsätta långt in inlandet. Det var så här Vikingarna måste ha gjort, kom vi fram till. Vilka underbart smidiga farkoster och vilken smart teknik hade de inte! Idag finns det ingen sjögående krigsfarkost eller något fartyg, som klarar av att göra som Tälja, dvs gå rakt upp i åar eller på land från öppet hav. Det skulle möjligtvis vara amerikanska marinkårens stora, dyra och klumpiga LCAC-svävare då, men en sådan farkost kostar miljarder, bullrar i 120 dB (överraskningsanfall är uteslutet) och drar så mycket bränsle, att den är en logistikers värsta mardröm. Idag tror vi, dumt nog, att ”gammal” teknik betyder föråldrad, och därför också underlägsen, när det i själva verket kan förhålla sig precis tvärtom. Beprövad teknik, som funkar, kan ibland faktiskt vara överlägsen – och ”Tälja” bullrar inte, utan är fullständigt tyst och smutsar inte ned. Hon kan hanteras av vanliga människor, för alla syften och i alla väder. Det är en annan filosofi, det!

Vi tog en sväng in om färjehamnen också – till trots mot alla bestämmelser och på Lennarts inrådan – för att hälsa på den turnerande utställningen om Nordiska Allmogebåtar (som var på Sjöhistoriska Museet förra året, och i vilken Helga Holms medlemmar deltog i en speciellt arrangerad visning) och fortsatte sedan västerut, förbi fvrtornet på Pakriuddens smala näs. Och vi rodde hela natten, och in på nästa dags morgon, förbi nedsläckta handelsfartyg på Tallinns redd.

Estniska kusten liknar Gotlands, för den är en fortsättning på samma kalkstenslager, och samma branta klintkust som man kan möta exempelvis vid Visby, möter man vid Paldiski med. Här har Peter den Store försökt anlägga marinbas och fästningar, på sin tid (men det gick inte så bra – 120000 ryssar och 25000 svenskar – se i Alf Åbergs bok ”Fångars Elände” hade redan dött som flugor under arbetena på St Petersburg, och efter den betan hade Tsaren ont om folk…) och här har ryska flottan legat sedan dess, i en grund och besvärlig hamn. Mot eftermiddagen blev jag ivrig i letandet efter ankarplats, hejade på de andra en aning, och tillsist lade vi oss rätt in i ubåtsdocka 1, norra dockan, numera tömd på ryska attackubåtar, och stämningen, med sönderslagna lagerbyggnader, stora råttor på kajen och allt annat, var lite grand som slutscenerna i filmen ”Das Boot” om ni minns dem, där en sista, ensam ubåt kommer in till de förstörda kajerna i Lorient eller Bremerhafen efter ett allra sista uppdrag…

Paldiski är idag en spökstad, och dessutom en av de hårdast nedsmutsade platserna i hela Östersjöregionen. Före Sovjetunionens fall bodde där över 45 000 människor. Idag finns det kvar ungefär 12 000 människor, varav de flesta är kvarglömmande ryssar, och man har inga arbetstillfällen. Inte heller har man varmvatten eller el, utom ibland, eftersom stadens energi levereras av två på land ställda, ständigt läckande kärnkraftsaggregat från atomubåtar. Vi besökte anläggningen, och besåg hela staden också, vägledda av ortens kommunalpolitiker. För mig, som också jobbar i planerarsvängen till dagligdags, var det intressant att se alltsammans. Problemen är enorma. Ett enda stadskvarter ur det som var Paldiski och en kvarterskrog mitt i alltihop (där man kan äta till sovjetpriser, dvs mätt för en tia, asberusad för fem spänn, om vodkan och ölet smakar) har upprustats, delvis med svenska pengar, men annars har man inte fått någon hjälp alls. Medan Tallinn växt, har Paldiski blivit bortglömt. Nato har hållit militärövningar där och till tack för detta sprängde man ett antal stora hyreskaserner luften, eftersom inga ryska civila bodde i dem mer. Ruinhögarna ligger fortfarande kvar, till allmän beskådan, mitt inne i stan. Utanför alltihop finns ”Pentagon”, det enorma ryska ubåtsuniversitetet, där man övade och förberedde sig för uppdrag mot svenska kusten. Utanför alltsammans finns ett annat monument, i sten, som listar namnen på stupade. Och – läser man riktigt noga – under åren 1976-89, kan man läsa om stupade utanför Svedrija eller med andra ord svenska kusten: 35 döda ubåtsmän. Det är ganska många, det. Nemetskija eller tyska kusten, listar bara 6 för samma period. För mig, som var närvarande under incidenterna vid Tjurkö 1985 (vi apterade kajladdningar överallt Karlskrona, i händelse av att man skulle spränga hamnen där innan en tänkbar invasion) var det en ganska underlig känsla av att stå där, och läsa alltsammans. Dock smög jag mig bort och tog mig en titt på alltsammans, först när Lennart och de andra sov.

Tack vare Lennart, träffade vi representanter för både den lokala pressen, kommunen och även borgmästarinnan i Pernau eller Pärnå, en gammal svensk stad längre bort på Estniska västkusten. Och vi mottogs mycket väl, och med stort intresse, om än med största enkelhet. ”Hemma i ert hemland, måste ni väl betraktas som stora hjältar” sa den där borgmästarinnan över Pernau till mig, där vi stod invid Tälja i ubåtsdocka 1 och såg på hur Lennart – nu med barn omkring sig och i sitt esse färjade glada estniska ungar från alla håll ombord på Tälja bara för att de skulle pröva på, hur det var att åka med en riktig vikingabåt. Jag hade inte hjärta att berätta sanningen för henne, nämligen det att svenska tidningar och folk i gemen knappast alls intresserar sig för historien, och än mindre för sitt östra grannland mer. Än mindre ville jag säga vad jag trodde, nämligen det att svenska regeringen – som inte hjälper sina grannar – glömt bort både Pernau, Paldiski och allt vad kontakter österut heter för länge sen.

Hon berättade också för mig om hur alla öarna i grannskapet avfolkades, när Stalin utrotade kustborna under 50-talet, och hur den svensktalande befolkningen på Soderbi, Norderbi och de andra öarna med svenska gårdsnamn utanför Paldiski då fördes bort. ”Ett avskyvärt folkmord” kallade hon det för, den där Borgmästarinnan i Pernau. ”Men varför gör svenskarna ingenting. Varför harmas ni inte över det, eller protesterar åtminstone.”

Och själv hade jag inget svar att ge henne, medan jag blickade ut över den öde och folktomma kusten. ”Ja, varför?” sa jag bara. ”Ja, varför ? Varför detta ständiga krypande på knä inför Europa, USA, folk från andra länder, andra världsdelar, andra kulturer, vad som helst, så länge svenskarna bara slipper undan sitt historiska ansvar, och slipper att jobba och göra rätt för sig själv… Varför? Varför gör dessa svenskar på detta viset? Det är mig också så totalt obegripligt….”

Så slutade vårt samtal med Esterna. Och – det säger jag er – måtte gudarna hålla sin hand över dem, för någon hjälp utifrån, lär de väl knappast kunna få. Vi drog upp vår kära ”Tälja” – vårt flytande hem i nära en vecka på stranden av den södra ubåtsdockan, där man har ett skrotupplag, och ett nytt aluminiumsmältverk. (Paldiskis enda fungerande industri, har i sju år varit att skrota den gamla militärbasen och alla rostiga ubåtar) . Med hjälp av grönslick som smörjmedel, och en extra talja, gick det som en dans. Inför en förvånad norsk lastbilschaufför, och en ännu mer förvånad färjebesättning, rullade vi ombord henne på vår forntidstrailer, och våra egenhändigt byggda hjul, och stävade så hemåt över Östersjön igen, denna gång med hjälp av lastfärja. Och nästa år, 2001 eller 2002 åker kanske ”Tälja” österut igen, till St Petersburg, de ryska floderna eller ännu längre. Då åker jag väl med, och drar mitt lilla strå till stacken, som vanligt. Kanske du också hänger med, okände läsare…?

Så slutar jag min krönika.

– Holger Eliasson, 00-05-02