Strömmingsrodden, 17-18 augusti 2002

UR ”EN SKEPPARES DAGBOK”

Prolog:
Det kom ett mail en dag. Det löd: I egenskap av ”fixare” för strömmingsrodden har jag utsett dig till skeppare. Kul vá! /Göran
Kul?! HJÄLP! Har karl’n blivit alldeles från vettet? Nu har han fått solsting. Jag – skeppare? Hur skulle det gå? Jag som inte kan segla. Ja, tusen tankar flög omkring i huvudet. Menade han verkligen allvar? Ja, det gjorde han. Efter mycket ältande fram och tillbaka och peptalk från både Göran och Rebecka bestämde jag mig så för att utmana ödet och anta utmaningen. Med tanke på vilka som jag skulle få i ”min” besättning så skulle det nog gå bra, försökte jag intala mig själv.

Torsdag 15 augusti
Stack iväg från jobbet vid 15.45-tiden för att komma någorlunda i tid till Skeppsholmen där vi skulle sjösätta Tälja. När jag kom dit var de andra (Göran, Åsa och Thomas, en kompis till Göran) redan i full gång. Det hela flöt på relativt smärtfritt, tills någon plötsligt utropar: Är dyvikan i? Tälja hängde nu i luften ovanför vattnet. Vad skulle vi göra? Det var bara att sänka ner henne försiktigt och när hon var väl nere i vattnet hoppade Åsa snabbt ombord och satte i dyvikan. När vi fått Tälja väl förtöjd var Åsa tvungen att ge sig av på annat. Men istället anslöt Rebecka till församlingen, alldeles lagom i tid för maten. Göran hade nämligen varit så förutseende och insett att vi skulle bli hungriga och införskaffat oss lite mat. Väl stärkta av den goda maten och lite skitsnack var vi redo för att ta oss en tur. Vi riggade Tälja och begav oss ut på havet. Vinden var knappt befintlig men vi hoppades ändå på att kunna segla lite grann. Men tji fick vi. Vinden kunde inte bestämma sig från vilket håll hon skulle blåsa och Tälja ville inte alls göra som vi ville. Jag som hade tänkt att detta skulle bli ett utmärkt tillfälle att träna segling inför strömmingsrodden. Nu blev det ett roddpass istället. HJÄLP! Hur skulle det nu gå? Vid 21-tiden gav vi upp och begav oss in till kaj istället. Vi nattförtöjde Tälja, sa hejdå till varandra och begav oss sedan hemåt.
Detta som skulle bli en bra övning och lugna mina nerver inför mitt uppdrag, gjorde mig bara ännu mer nervösare. Pulsen gick upp till 180 minst!

Lördag 17 augusti
Vaknade vid 6-tiden av att solen strålande in genom fönstret. Låg och vred mig lite för att försöka somna om, men det gick inte. Idag var det ju dags för mitt prov. Jag gick upp, åt frukost och packade ihop mina saker och gav mig iväg. Lika bra att vara där i god tid, tänkte jag. Men det märktes att jag var lite smått nervös för huvudet hade jag inte med mig och glömde hälften av alla saker. Det är tur att det finns mobil så jag kunde ringa Rebecka och be henne ta med sig sakerna. När jag kom fram till Skeppsholmen var det bara Per som hade kommit. Vi hade bestämt samling till kl. 10.00. Men när inga fler dykt upp och klockan började närma sig 10.15 började hjärtat slå allt snabbare. Var tusan höll de hus? Rebecka hade ringt och sagt att hon och Giovanni blev lite sena men var befann sig de andra? Klockan gick och hjärtat slog. Men så dök Rebecka och Giovanni upp och strax efter kom även Pär-Eric. Men var någonstans var Göran som skulle agera min högerhand för dagen? Det här gjorde han med flit, tänkte jag, för att sätta mig på prov. Kanske skulle jag ta och kolla mobilen om jag fått något meddelande. Det fanns ett. Från Göran. Han var försenad. Verkligen, det hade jag inte märkt!!! Nåja, vid 11-tiden var vi så alla församlade och vi kunde börja rikta in oss på dagens uppgift. Det blåste inte mycket och den vind som kom, kom från nordost, vilket innebar att det skulle bli till att ro hela vägen. Vi kanske skulle kunna ta och segla lite i slutet. Ärligt talat så för egen del så sörjde jag inte allt för mycket. Även om jag älskar att segla så innebar ju detta att vi slapp det moment som jag varit mest nervös inför. I år behövde vi inte vara med utanför tävlan eftersom både Regin och Helga Holm också var med. Så vi bildade en egen tävlingsklass. Den historiska klassen. Hur skulle vi nu lägga upp ”loppet”? Vår tid från förra året insåg vi skulle bli svår att slå, eftersom vi inte kunde segla. Att vi skulle kunna slå Regin kändes också som en näst intill omöjlig uppgift. Så vårt mål blev att komma före Helga Holm och inte allt för långt efter Regin. För att hålla besättningen på gott humör och för att de skulle orka ro ordentligt så hade jag förberett små proviantpåsar till var och en, innehållande diverse förnödenheter som hembakta bullar, (som jag stått och bakat i 30 gradig värme) russin och lite kex. Vi började förbereda oss för att ge oss av till start. Precis innan vi skulle ro ut kom Andreas (systerson till Göran) springande på kajen. Han blev den sista att komplettera Täljas besättning. Det var meningen att han skulle ha varit med på Helga Holm men de hade redan hunnit sticka iväg. Täljas besättning bestod nu av: Jag själv i form av skeppare, slavdrivare, påhejare och 2:a kulerska, Göran, navigatör, sufflör och min högra hand, Pär-Eric, halskar och reservskeppare, Rebecka, primare, kajare och 1:a kulerska, Per, bolinare och spejare, Lennart (kompis till Göran) skotare och radiopratare, Giovanni, (”släkting” till Rebecka) maskinist, trumslagare och filmare samt Andreas, bonus maskinist. Så kom vi äntligen iväg! Nu gällde det att få en bra position inför start. Vi trängde oss in mellan de andra båtarna. Totalt var vi sju båtar som startade från Skeppsholmen. Förutom vi tre i den historiska klassen så var det fyra andra allmogebåtar i den andra klassen. Fem minuter till start och adrenalinet börjar pumpas ut i kroppen. Per hade glömt sina handskar i land. Tur som han har, är det en snäll badare från båten Vinga som kommer utsimmande med hans handskar. Pang, där gick startskottet. Å hej, å hej, nu gällde det att komma igång. De andra småbåtarna försvann snabbt bort ifrån oss. Vi lyckades hålla oss inte allt för långt efter Regin till att börja med, men efter ett tag försvann även hon bort i horisonten. Med oss på färden hade vi Giovanni som vill göra en dokumentär om Tälja, så rätt som det var hade man en filmkamera i ansiktet. Men vad gör vi inte för konsten och Täljas skull! Det blåste inte så hemskt mycket, men det gick ganska så skvalpig sjö, så det var rätt så svårt att ro och trots den otroliga värmen fick vi en trivsam rodd. Solen stod högt på himlen och var på sitt allra bästa humör och vi svettades. Efter ca 3,5 timmars rodd var vi så äntligen framme i Vaxholm. Strax innan vi gick i mål fick vi sällskap av Blanka som legat och väntat på oss och Helga Holm, som hade fått ta till motorn. När vi så äntligen gled över mållinjen öppnade Göran den efterlängtade målölen och efter en tur för uppvisning i hamnen fortsatte vi mot Norrhamnen. Det pågick vilda diskussioner ombord huruvida man skulle instifta en ny tradition och slänga skepparen överbord eller inte. Men besättningen tog sitt förnuft tillfånga och insåg att det var bättre med en glad och torr skeppare än en blöt och grinig. Istället fick Per fortsätta sin tradition med att hoppa i vattnet och simmande bogsera Tälja in till förtöjning. Där väntade den stekta strömmingen på oss. Jag skulle precis ställa mig i matkön när det blev dags för prisutdelning. Vi kom på en hedrande andra plats trots att vi korsat mållinjen sist. (Helga Holm hade ju tagit hjälp av motorn för att komma fram i någorlunda tid) Vi fick även kulturpriset i vår klass för ”bästa klädsel”. Efter att ha intagit maten gick några av oss iväg föra att införskaffa lite frukost till morgondagen och diverse förnödenheter. Vid 18.00-tiden var vi redo för avfärd mot Fornåker. Båten var packad och masten rest. Nu skulle vi äntligen få segla!
Vi blev följda ut av två badande ”vikvalar” eller var det två nakna vikingar? Svårt att se skillnad.
Vi höll ihop tillsammans med Blanka och Helga Holm så att Lars Alegren från Fornåker kunde få ta lite bilder som han önskade. Vi fick en härlig seglats till Fornåker trots att det inte blåste så där jätte mycket. När vi kommit fram till Åkersberga kanal tog vi ner seglet och började ro. Nu gav vi järnet. Vi hade bestämt oss för att slå det gamla fartrekordet på 5,1 knop. Fem roddare som var ivrigt påhejade av de två sköldmöerna (skepparen och gallionsfiguren) lyckades komma upp i 5,2 knop. Inte dåligt! Göran som vi något tidigare släppt av till Blanka för att han snabbare skulle komma fram och sätta igång grillningen blev långt akterseglad. Det var ett dåligt taktiskt drag av honom. På det här viset fick vi vänta ännu längre på maten. Vi som var så hungriga. Vi lyckades hitta vår väg in bland vassen tack vare Lennart som guidade oss. Vi förtöjde Tälja, tog vårt pick och pack och bar upp till långhuset. Eftersom vi höll på att smälta bort i värmen bestämde vi oss för att ta oss ett bad medan vi väntade på de andra. Vissa såg här sin chans att äntligen få slänga skepparen i vattnet. Jag får väl vara tacksam att jag åtminstone hann byta om till baddräkt. Efter ett svalkande härligt dopp gick vi upp till de andra där grillarna nu var på gång. Vi hade en otroligt härlig och trevlig kväll tillsammans och alla blåsor på händerna, skavsår i rumpan och trötta och ömma kroppar glömdes strax bort. Undrar om det hade något med ölet och vinet att göra? Förutom vi från Tälja, Blanka och Helga Holm anslöt sig även ett par personer från Regin och Arne. Det skrattades, snackades och lektes till långt in på morgonkvisten.

Söndag 18 augusti
Gääääsp! Vad trött jag är och ont i kroppen överallt har jag. Att gå och lägga sig klockan 04.00 på morgonen är ingenting för mig. Det har jag blivit alldeles för gammal för! Ja, ja man får stå sitt kast. Solen var på lika glatt humör idag. Vi tog det lilla lugna och åt vår frukost i lugn och ro. Giovanni ville idag filma och intervjua oss allihop. Så detta ägnade vi förmiddagen åt. Det är tur att det finns några som inte får tunghäfta och bara svamlar en massa framför kameran som en själv utan som kunde göra Tälja rättvisa. När det var avklarat stack vi ut för att Giovanni skulle få lite rodd och segelbilder. Vi satte av honom på en brygga och så rodde och seglade vi fram och tillbaka. Hollywood here we come! Vi hann även med en liten seglats innan det var dags att bege sig av in mot land. Vi förtöjde Tälja utanför Helga Holm och intog lite mat, vilket var välbehövligt för att orka med upptagningen av Tälja. Giovanni och Rebecka, som var tvungna att smita iväg lite tidigare på grund av släktmiddag, tackade för sig och packade ihop alla saker och började ta upp Tälja. Hon skulle upp på trailern för att sedan transporteras till familjen Lännevall i Bergshamra. Det gick ganska så smärtfritt och när det hela var avklarat kändes det både konstigt och tomt. Detta var sista turen för i år med Tälja för egen del och det känns alltid lite sorgligt. Men trots det kändes det skönt att snart få komma hem. Vi sa hejdå och på återseende. Nästa gång vi ses är kanske på väg till S:t Petersburg!

Epilog:
Ja, så var Strömmingsrodden över för denna gång. Vädret hade vi lika tur med som förra året och lika trevligt hade vi också. Att fortsätta ut till Fornåker efteråt var jättelyckat. Det måste vi fortsätta med. Att det här ska bli en årlig tradition är inget tal om, det är ett måste. Ett helt underbart sätt att avsluta sommarens bravader med Tälja på.
Ja, att vara skeppare för Tälja var något jag var lite skraj för, men jag ska i ärlighetens namn säga att med facit hand så var det ganska så kul. Fast med en sådan besättning, kunde det bli något annat?

Sluttiden blev 3.32 för Tälja, Regin vann den historiska klassen med tiden 3.08 Kamprodden vanns av Pjukarn av Gräsö med tiden 2.13

Vad tyckte då den övriga besättningen om helgen? Här kommer några kommentarer och synpunkter.

Blåsor och skavsår, både här och där! Motvind och fruktansvärt varmt! Det var jätte kul, när gör vi om det? /Lennart

Sol, motvind och ett enkelt ledarskap med en jättebonus för goda bullar, må det bli en tradition… /Pär-Eric

Ingen motvind kan få Täljas besättning att tappa modet – ett härligt, sammansvetsat gäng som älskar att vara på vatten och umgås i glada vänners lag. Även våra två nya vänner visade sig ha den rätta inställningen vilket gjorde helgen till en strålande vikingautflykt. /Rebecka

Jag är jätteglad att kunna samla 4 skeppslag på fantastiska Fornåker, detta måste bli en tradition – men med bättre organiserad mathållning typ helstek gris när vi kommer fram och kanske nån form av allmän visning av skeppen på söndagen! /Göran